Hur blev USA En Imperial Power?

Vad är amerikansk imperialism?

På 1800-talet, som huvudkoloniala ledare i Gamla världen levde i ständig spänning, och militära konflikter i Europa inte tycks sluta, resulterade det snart i ökad efterfrågan på varor och varor som europeiska konkurrenter inte kunde köpa från varandra. Detta sporrade tillväxten av industrialisering i USA och födde en stor efterfrågan på amerikanska industrier på naturresurserna från utlandet och drev utrikesdepartementet för att söka nya zoner av inflytande. Lusten att utvidga sitt värdesystem runt om i världen var en annan drivkraft av amerikansk imperialism. Succeserna för den amerikanska ekonomin, en effektiv konstitution och en hållbar tillväxt av inkomst per capita i slutet av 19 och början av 20-talet växte stadigt till en form av ledarskaps ideologi. Många amerikaner gynnade att se sådana landmärken som "amerikansk dröm" och "amerikansk frihet" belägna i länder med äldre kulturella traditioner. Detta gav upphov till den långsiktiga kulturutbyggnaden, som fortsätter till denna dag.

I slutet av 1800-talet var den nordamerikanska kontinenten helt utforskad och omvandlad till en mosaik av kolonier som tillhör stora europeiska makter och i själva verket amerikanerna själva. Ungefär samma gång var alla världsinvesteringar utom Antarktis uppdelade i etablerade stater och kolonierna. Men när man såg tillväxten av koloniala europeiska länder lämnade amerikanerna inte sin dröm för att utöka sina egna gränser. Förenta staterna hade emellertid inte stor chans att kräva invandringsområden utanför dess gränser och ville inte heller upprepa ödet av imperier från det förflutna, förstörda av överdriven territoriell tillväxt. Istället gynnade landets ledare och stora tillverkare en ekonomisk expansion. Att ha väl etablerade marknadsförbindelser och arbetsmässiga modeller inom landet var bara en naturlig uppmaning att gå och vinna nya marknader för handel, samt att få tillgång till råvaror. Den unga amerikanska nationen hade goda kommersiella färdigheter och, utan att se så mycket på politiken, gick lätt in i ekonomiska relationer med länderna med olika politiska inriktningar.

Historiska territorier i USA

Den första betydande territoriella utvidgningen ägde rum efter det spansk-amerikanska kriget 1898, där USA kompletterade sin redan innehavande innehav med nya länder i Kuba, Puerto Rico, Hawaii, Guam och Filippinerna. De historiska territorierna som anses vara en del av Förenta staterna och fortfarande inte har fått självständighet inkluderar:

• Midway Islands, som införlivades 1867
• Puerto Rico, 1898
• Amerikanska Samoa, 1899
• Jungfruöarna Charlotte Amalie, 1927
• Northern Mariana Islands, 1947
• Guam, 1950

Ett annat unikt fall ses i de federerade staterna i Mikronesien, Marshallöarna och Palau. Dessa territorier blev självständiga, men förbli i fri association med Förenta staterna.

USA: s stöd, intervention och diplomati

En styrka var det viktigaste sättet att påminna om amerikanska intressen i olika delar av världen. Den regelbundenhet som utländskt ingripande genomfördes (ungefär en gång per 1, 5 år), kan föreslå, var en avsiktlig politik med välutvecklad plan och definierade mål. Efter andra världskriget var USA: s utrikespolitiska insatser riktade mot icke-spridning av de kommunistiska regimerna i Afrika, Centralamerika och Sydostasien. Samtidigt har USA aktivt uttryckt sina intressen i den oljerika Mellanöstern och norra Afrika. Mer lojal mot USA: s utrikespolitik är medel- och låginkomstländer i Europa och vissa afrikanska länder. Sedan årtionden har den afrikanska kontinenten varit en stor mottagare av några av USA: s största humanitära biståndsprogram. I allmänhet är det svårt för länderna med århundrade gamla traditioner i kulturen och de etablerade statliga principerna och moralstandarden att omfamna värderingar och idéer som inte skulle ha gått ut i tidens test (såsom demokrati och yttrandefrihet), som i deras åsikt är de amerikanska huvudinitiativen.

Andra länder synpunkter på USA: s globala närvaro

Den grundläggande riktningen för den amerikanska diplomatpolitiken i 1900-talet har blivit ett överklagande för den globala säkerheten, vilket också skulle inbegripa kärnsäkerhet. USA hade överlägsen teknik för kärnvapen och utövade på internationella platser med det största antalet säkerhetsinitiativ, vilket gjorde det klart att USA kunde fungera som garant för säkerhet för alla länder och kontinenter. Ett annat område för diplomatiskt arbete var genomförandet av program från de amerikanska presidenterna under den kalla krigstiden, för att säkerställa att åtgärder vidtas mellan de två blocken. Det fanns runt bord och utveckling av program i Dartmouth och så kallade Pug avouch möten, där Sovjetunionen och USA kunde rösta sina intressen och leta efter balanserad kompromiss. Den högsta uppnåendet av amerikansk diplomati var undertecknandet av Helsingfors slutakten 1975, som förpliktade Sovjetunionen och Warszawakonventionen att genomföra en öppen politik och göra uppgifter om mänskliga rättigheter i länderna i östblokken offentligt tillgängliga.

USA: s utländska insatser startade en hel del under andra hälften av 1800-talet. De största militära företagen i den senaste historien är dock mer öppna, eftersom de ger oss en känsla av de senaste mönstren:

• Grenada, 1983, ensidigt ingripande från USA
• Panama, 1989
• Somalia, 1993, och intervention från USA och ett antal länder med FN-sanktioner.
• Jugoslavien, 1995, Natos verksamhet utan sanktion från FN: s säkerhetsråd.
• Irak, 2003, med USA och ett antal dess allierade interventioner utan FN-auktorisation.
• Libyen, 2011, med Natos ingripande med FN: s säkerhetsrådets påföljd.

Löpande amerikanska utrikesinterventioner

I slutet av det kalla kriget mellan Nato och länderna i Warszawapakten skedde USA: s fokus på militärt bistånd till oppositionsregimer i Europa, såsom Jugoslavien och Mellanöstern, som Irak och Libyen. De största mottagarna av det finansiella och militära stödet har dock under åren varit två stater i Mellanöstern, nämligen Israel och Egypten. Nästa på listan över dessa mer än 70 amerikanska biståndsmottagande länder är Colombia, Jordanien och Pakistan. Men det största missnöje med USA: s politik ses fortfarande i Mellanösternländerna, där befolkningen främst bekänner islam. Det finns för närvarande en bevarad militär närvaro av det amerikanska militäret i Afghanistan, som finns sedan 2001 med den USA-ledda NATO-insatsen, som hände utan FN: s säkerhetsråds godkännande. Så även i Irak och i Syrien, där Nato stöder den politiska oppositionen i Assads regim och militära operationer mot den islamiska staten (ISIS) fortsätter det fortfarande.